Blog

Hundträning & hundproblem – eller ägarproblem? Hur är en lapsk vallhund? Del 1

Jag har funderat mycket på hur jag ska formulera mig, när det gäller hundträning. Jag har skrivit en hel del om mentalitet på sidan. Men träning? Det är så svårt att formulera sig på ett bra sätt. Samtidigt som det är ett enormt viktigt ämne, eftersom det gör så stor skillnad i både relation och hur vi, samt andra, upplever vår hund. För att inte tala om att det påverkar hundens eget välmående. Samt hur pass långt vi kan komma när det gäller uppsatta mål, givetvis.

Sedan många år har jag intresserat mig i hur rasen presenteras, av såväl nya som gamla ägare som av uppfödare, och hur förväntningarna sedan överensstämmer med verkligheten. Det verkar vara svårt att förstå hur en lapsk egentligen är och fungerar, baserat på given information, kanske även baserat på de (troligen få) individer en mött innan valpköp. Det är del i varför jag lägger ganska mycket fokus där, i mina texter. Om det sedan går fram? Om jag lyckas i mitt försök? Ja, det får vi väl se. Så småningom. De framtida valpköparna kommer väl med facit om några år.

Vidare är ett stort problem* inom rasen att enormt många hanhundar är kastrerade, och alldeles för många hundar har enligt sina ägare problematiska beteenden.
Vad som är hönan och ägget? Svårt att veta!

*För uppfödare, och i förlängningen för rasens överlevnad, är det ett enormt stort problem, åtminstone. Rasen är liten, många individer är nära besläktade, och så många hundar som möjligt behöver vara tillgängliga för avel, om så bara för en väl planerad kull, eftersom vi behöver vara måna om att bibehålla så stor genetisk variation det bara är möjligt i rasen. Inte sällan är det ju också de hundar som verkar mest intressanta – de som har mycket arbetsvilja, som är livliga och framåt, som är kastrerade. Men ja – de var alldeles säkert en handfull som unghundar…

Återkommande problematiska beteenden hos lapsk vallhund är:

  • Hanhundsbeteenden (?)
  • Skall
  • Hundaggression
  • Jakt

HANHUND
Så: är lapska hanhundar verkligen så jobbiga?
Jag har personlig erfarenhet av en hanhund – min egen Lotka. Det är en lite fattig grund, givetvis, för att komma med starka åsikter. Så, ett saltkar till mitt inlägg, till den som så önskar.
Det är klart att unghundstiden kan vara tuff, det är den väl för de flesta (inklusive tonårstiden för oss människor!), med hormoner som stökar till och den förhöjda stressnivå det innebär rent allmänt. Men han har aldrig visat “dominans” eller liknande märkliga omskrivningar. Visst är hundar olika, med olika mentala egenskaper vilket gör sitt till för beteende. Men till stor del tror jag faktiskt det beror på hur vi tränar och förhåller oss till vår hund.
Jag har lagt fokus på vilket beteende jag vill ha, eller ännu hellre vilken känsla jag vill ha. Försökt tillrättalägga miljön och erbjuda belöningar som gör att jag når fram. Försökt lyfta fram önskat, istället för att bråka på honom om oönskade beteenden.
Lotka har haft stora problem att hantera sin stressnivå – den exploderar (!) och resulterar i en flängig hund som vrålar på hela världen. Vad hjälper det att korrigera/säga till på skarpen etc etc, i den situationen? Inte det minsta! Visst, om beteendet korrigeras kanske hunden blir spak av ren förvåning eller förskräckelse – men vilken känsla bär hunden med sig då, nästa gång vi hamnar i en liknande situation? Inte är det någon trevlig känsla, iallafall. Plus att korrigering kan ha andra oönskade effekter också, utöver att det befäster helt fel känsla i situationen. Kanske ligger hunden så högt i stress att den inte riktigt kan sortera, och vänder stress eller ännu värre ilska mot sin förare? Så onödigt att försätta hunden i en sån situation. Men nej – inte ens då är det dominans. Det är något som kallas omriktat beteende, och har ingenting med dominans att göra. Däremot är det ett bevis på att situationen inte hanterades särskilt bra. Korrigeringar har också en tendens att behöva trappas upp allteftersom, eftersom det i regel sker en form av tillvänjning hos hunden.

Jag tycker det är viktigt att läsa på vad unghundstiden innebär för hunden, rent utvecklingsmässigt. Det är en period som är, och ska vara, utåtriktad. Det är en period när andra hormoner får större påverkan och kan skapa nya sorters känslor eller nivåer av känslor, hos hunden. Det är under denna period ännu viktigare att försöka hitta relationsstärkande aktiviteter för att boosta samarbetskänsla för att inte tala om att boosta glädje i både träning och för varandra, eftersom de oundvikliga konflikterna är många nog ändå. Tricksträning (hemma, på störningsfri plats) och nosarbete är utmärkt att ägna sig åt, till exempel. Var medveten om vad som stressar hunden, och anpassa förväntningarna därefter. Låt hunden landa och få någon dags andrum mellan stresshöjande aktiviteter och situationer. Samtidigt – se till att hunden får utlopp för all energi! Låt hunden få röra sig, kanske t o m ta ut sig ordentligt, lek ut uppdämd frustration som vuxit till följd av många svåra hundmöten t ex, innan det väller över! Fysiskt aktivitet fungerar mycket bra som stressreducerare, och ska inte underskattas hos framförallt unga hundar. OBS lek med andra hundar räknas inte in som stressreducerare, tvärtom.

Nu är vi ju alla bara människor, och ibland finns inte ork eller tålamod, eller så finns inte kunskapen. Det viktiga är ändå vad vi strävar efter. Så får vi resonera på samma vis med oss själva, som med hundarna – ge oss själva bra förutsättningar för att vara bra tränare. Är jag trött och hungrig, gå inte promenaden där vi med största sannolikhet kommer ha massor av hundmöten som kräver mycket av mig i form av uppmärksamhet och timing. Ta den promenaden när du är utvilad, mätt och glad istället. Samt: hamnar du en situation där du känner att du är verktygslös – läs på mera! Leta information, leta fakta, samt var kritisk till tips och råd. Ta hjälp av kunnig & uppdaterad instruktör som använder sig av moderna och forskningsbaserade metoder.

En bieffekt av att fokusera på det önskade är att en annan också blir på mycket bättre humör. Att se träningsmöjligheterna, istället för de möjliga konflikterna, i olika situationer. Oundvikligen humörhöjande och relationsstärkande!

Fortsättning följer…

13 veckor, bara en valp kvar!

& Vidda ska ingenstans heller, hon blir kvar här!

I fredags flyttade Vindil. Det känns skönt att alla valparna nu är där dom ska vara, med familjer som kan ge just dom full uppmärksamhet & fokus & den träning just de behöver. En känner sig en smula otillräcklig med 4 växande valpar med olika behov, i tillägg till de 3 vuxna hundarna i hemmet.

Vidda tyckte det var lite märkligt första kvällen och natten. Hon tassade omkring lite och tittade på alla sovande vuxna hundar, gosade lite, och gav sedan upp och sov hon med. Under natten var hon tvungen att komma & väcka oss varje gång hon vaknade, i brist på en bror att väcka. Märklig omställning såklart, men hon har anpassat sig fint hon med. Kanske till och med vuxit lite mer. 🙂

Jag ser fram emot att få höra om valparnas fortsatta resa i livet, men nu via deras ägare!

 

Funderar nu på om denna blogg ska få ligga vilande tills eventuella framtida valpkullar, eller om den ska omvandlas till allmän blogg om vad vi gör om dagarna också…

 

12 veckor & fler huggormar

Med bara 2 valpar kvar återtog jag hela hemmet – inga valplådor, ingen papp på golvet, det enda som är kvar är pinkelådan för att den funkar så himla bra & de är ju trots allt vakna några gånger/natt. Sedan En del kompostgaller kvar som skydd mot valptänder här och var, bara.

I övrigt ägnade vi oss åt lite drama i sista minuten. Vindil blev huggormsbiten. På tomten. Mitt i bäckfåran låg en orm, han sprang ner för att dricka vatten efter en liten promenad. Han hade inte en chans att hinna den förrän han sprungit över den och blivit biten redan… En biltur till Kumla och mycket oro bjöd lördagen på!
Erfarenheter en verkligen inte tycker en 12-veckorsvalp behöver är ju att åka till veterinär, bli stucken inte bara en eller två gånger utan uppemot sju gånger på en dag. Han fick, på grund av sin unga ålder, tack och lov följa med hem efter behandling och några timmar under deras tak, och så återkom vi dagen efter för fortsatt behandling & uppföljning istället. Enormt tacksam för att slippa lämna liten valp hos veterinären över natten! Nya gällande rön är iallafall att kortison INTE ska ges – inte ens hos veterinären. Svullnaden är kroppens skydd & innebär en mycket långsammare spridning av giftet, så kroppen klarar av det på ett annat sätt. Ges kortison går svullnaden ner, och giftet sprids fortare. Behandling är således arytmiövervakning, vätska och smärtlindring. Provtagning för att ha utgångsvärde på njur- och levervärden inför uppföljningsprovtagning, 2-3 veckor efteråt.

Allt tycks dock gått bra – han blev rejält svullen, men den la sig fort och var helt försvunnen redan på onsdagen. Var sig själv igen redan nu på måndagen. Förhoppningsvis ser de uppföljande proverna bra ut också.

 

11 veckor

De växer som ogräs!
Redan nu börjar de på att se gängliga och bakhöga ut. Få se var detta slutar. 🙂

Denna vecka har vi varit iväg och badat några gånger samt åkt bil ett flertal gånger & det är numera TYST, redan från start! De har umgåtts en hel del med familjens andra gammelhund, och de älskar henne trots att hon mest tycker valparna är konstiga alternativt jobbiga. De har fått sina första små spår och det tyckte de båda var spännande. Bådar gott!

Tyvärr har vi haft inte mindre än 2 huggormar på tomten redan, så jag är numera lite mer restriktiv kring var jag låter valparna vistas om jag inte är i deras direkta närhet. De vuxna hundarna har, trots stort jaktintresse för småvilt vilket inkluderar kopparödlor, stor respekt för huggorm. Men valpar är valpar, ett möte med huggorm vet man aldrig hur det slutar.

 

 

10 veckor & ytterligare flytt

På 10-veckorsdagen flyttade Vesta, som efter en lång resa nu, onsdag, landat i sitt nya hem & med sin nya flock. Hon har tagit såväl bilresa, båtresa som tågresa med glans, och mötte sina nya fyrbenta vänner med lek! Vesta är numera boende i Finland, hos pappa Ohmus uppfödare, och kallas Moira.

Som jag saknat världens mysigaste valp att kramas med! Hon snusar in huvudet mot ens hals och kan mysa så hur länge som helst. Det har inte de kvarvarande småttingarna ro till…

Av oklar anledning vägdes bara Vesta när de besiktades förra veckan. 5,2 pluttiga kilo vägde hon. Vidda nådde upp i 5,7 kg igår, och Vindil 6,5 kg.

9 veckor, besiktningar & första flytt

Försenad veckorapport!

Valparna har besökt tågstation för att prova automatiska dörrar, gallergolv, åka hiss och ekande tunnlar, utöver tåg som kommer & går liksom människor i mängder.

Det märks hur mycket som händer utvecklingsmässigt med dom när en ser dem i olika miljöer regelbundet – det blir så märkbart när fler bitar faller på plats. Vindil tyckte utflykten var SUPERKUL och gick igång på ALLT som hände, från lövet 1 dm bort till ambulansen 1km bort. Vesta var upptagen med sina egna projekt och hade inte alls tid att följa med åt det håll vi hade tänkt oss, någonsin. Vidda var tvungen att sätta sig ner och ta in vad som hände i omvärlden stup i ett. Tarak sökte kontakt med mig så fort något hände, och framförallt – när brorsan började skrika av frustration pga långsamma människor & syskon. 😉

Insåg att utflykter hädanefter behöver göras en och en, så de alla var för sig får utrymme att hantera utflykten som de bäst behöver. Som väntat är de ju alla också betydligt mer följsamma och kontaktsökande, på egen tass.

På 9-veckorsdagen fick Tarak en utflykt till veterinären. Utanför står en kruka i form av en sovande katt – suspekt! Men jag behövde inte mer än gå fram och säga hej, så var han framme & provsmakade penséerna som var planterade i katten. Han skötte sig med glans hos veterinären, var så glad och trygg och noterade inte ens att han chippades.

På tisdagen väntade Tarak nämligen finbesök & han följde därefter med sin nya familj på långresa hemåt. Enligt första rapporter har allt gått bra, jag hoppas det fortsätter så!

Onsdagen bjöd på besiktning av övriga gänget. De röjde så gott de kunde inne hos veterinären! Provsmaka sophink? Jamen varför inte. Trassla in sig i både veterinär & assistent? Självklart. Kolla ätbarheten på rottingstolarna? Check. Vesta & Vindil jobbade ganska väl på att göra alla närvarande människor lagom lomhörda också…
Kattkrukan reagerade även detta gäng på! Vindil skäller sig igenom sina känslor, Vesta är snabbast att kontrollera, men alla var snabba fram & med omedelbar avreaktion. 🙂

Veterinärmottagningen gränsar till en fårhage, och fåren låg stilla och vilade i bortre ändan av hagen. Vesta noterade dom trots detta så fort vi klev ut från veterinären – hit ska vi, sa hon! Hon är också den enda av de 4 som gjorde det.

Samtliga valpar fick UA rakt igenom hälsokontrollerna. Skönt!

 

8 veckor

Även denna vecka har kantats av besök och diverse utflykter!

Samtliga valpar tycker det går bra att ha sele på sig, de är överlag inte så brydda i vare sig påklädning eller att den sedan sitter kvar om kroppen.

I veckan har de åkt lite mer bil & tittat på stadsmiljöer. De förundras enormt av cyklister & fotgängare som bara passerar (!). De har också tittat på änder & provsmakat såväl vass som småfisk från Svartån. 😛

Vidda har visat på lite av samma humör som mor sin, jag har ett hål i näsan som bevis. 😉 Så går det när en utan att tänka sig för stoppar ner näsan för att pussa på den docksöta lilla hunden i knät. Träng inte hunden, en mycket enkel regel som även gäller valpar. Frivillighet och möjlighet för hunden, även den lilla valpen, att själv välja om den vill delta eller ej. Med egenkontroll kommer i regel också trygghet, så det aldrig innebär några problem. Kan tillägga att såhär några dagar senare kan jag pussa på Vidda i knät igen. 😉

Valparna äter färskfoder, VoH puppy, 3 ggr/dag och får äta i princip så mycket de orkar – vilket blir kring 100g var, +/- 20g per måltid. Däremot har de fått korn på att de vuxna hundarna äter något annat, och detta andra måste ju givetvis (!) vara godare än deras egen mat! De har fått lite smakportioner av detta foder också förstås, variation är bra. De får också en del torrfoder, Magnusson grainfree, när vi inkallningstränar & liknande. Samt diverse annat, givetvis.

De har också mycket klara åsikter kring tillgänglighet i stugan. Det är INTE populärt att hamna bakom galler! Åtminstone inte så länge det finns synliga mänskor & hundar på andra sidan. Däremot sover de gott bakom stängd dörr, både med och utan sin mor.

Tikarna väger idag kring 4,6 kilo, och pojkarna drygt 5 kilo. Flyttdatum börjar bli spikade, och nästa vecka är det veterinärbesiktning & chippning på schemat.

7 veckor

Vilken tur de inte ska flytta redan vid 8 veckors ålder!

Vi har haft mycket besök & även varit på en hel del utflykter denna vecka.

Bilåkandet går allt bättre, framförallt verkar ingen av valparna åksjuk, de har bara lite högljudda åsikter om att vara instängda…

Valparna har fått träffa på får i helgen. En och en fick de följa med, på egen tass, i en ny miljö. Lite märkligt tyckte somliga, lite stor var allt den här världen som plötsligt uppenbarade sig. Fåren var också märkliga skapelser. Vesta var den som urskiljde sig med att briljera. Den lilla hunden har ett självförtroende som sträcker sig till stjärnorna & tillbaka! Hon tyckte det var urfestligt att hon kunde få fåren att flytta på sig! Nog är det lite lustigt allt, att 3,5 kilo hund får 10 får att springa.. 😛

Valparna utvecklar sina personligheter allt mer och jag är så förtjust i dom & så nöjd med hur de tycks utvecklas!

6 veckor

Valparna är ute & röjer hejvilt stora delar av dagarna nu, vi har haft tur och har haft strålande fint väder hela veckan. De tar alla för sig mycket utomhus & far ut lika glatt i såväl mörker som i dagsljus. De försöker så gott de klarar av att vara “rumsrena”, det syns att det finns en medvetenhet i var & när åtminstone, sen funkar det inte hela vägen alla gånger givetvis. De är ju bara småttingar. 🙂

De har haft en sväng där de reagerat väldigt stort på alla ljud, men jag upplever att det börjar normaliseras nu.

Hittills har de suttit i bil & bilbur, men ännu inte åkt någonstans.

Vesta är rymmaren i kullen, hon klättrar kompostgaller hejvilt när andan faller på. Vindil har också klättrat och Tarak har tagit sig ut, troligen har han dock forcerat runt det.

Starka viljor visar de också att de har, så unga de är. Virko roar sig med att lära dom kampleka, sedan tycks hon också roas av att trigga fram lite ilska hos sina små. 😛

De är fantastiska små filurer allihop!

5 veckor

Öronen börjar ta sig och alla valpar har passerat 2,5 kilo.

Snön börjar tina bort utomhus, och de tycker nu att världen utanför dörren inte bara är konstig & kall utan faktiskt rätt så häftig. De är ute några gånger om dagen vid fint väder, och vistas också en hel del utanför sin hage. Vindil & Vesta har lärt sig bryta sig ut ur valphagen, så det är dessutom dags att titta på en annan lösning för att hålla små valpar inom begränsat & säkert område.

De äter fortfarande inga stora mängder mat, men de äter alla med god aptit. Avvänjningen får gå i Virkos takt, hon begränsar deras mattillgång utan att de behöver gå hungriga, såväl hon som valparna är i bra hull och de tänker inte enbart MAT när hon kommer. Upplever att diande nu ofta handlar mer om trygghet. De smakar glatt på allt som bjuds. Huvudkosten är färskfoder, men de får också smaka torrfoder, knäckebröd, morot, äpple, ost, fil, kycklinghals, revben, osv. Det mesta ska vara prövat vid utflytt, är tanken.

Deras värld blir allt större, och de får prova på såväl olika underlag som saker att äta, och även olika saker som låter. T ex serveras maten ibland på skramlande ugnsplåtar, och de får forcera skramliga kompostgaller för att ta sig fram. Rent allmänt försöker jag föra oväsen av alla de slag, och jag ser gärna att valparna själva får möjlighet att skapa oväsen. De har nu börjat reagera när de andra hundarna skäller, tidigare har de varit totalt obrydda men nu syns en beredskap – är det larmskall, då söker de trygghet.

De är alla fortsatt mycket framåt & nyfikna, sociala & lekfulla. Härliga småttingar som jag ser fram emot att få följa genom livet!